//Knarkbaron nummer ett

Knarkbaron nummer ett

Samtidigt som USA blev snövitt dränktes Colombia i blod. Ingenting fick stå i vägen för den unge colombianen Pablo Escobar. Mottot var ”silver eller bly”. Som mest tjänade han över 400 miljoner dollar i veckan, mer än 15 ton kokain smugglades till USA varje dag och han hade mer makt än Colombias president.

Som sjuttonåring hoppar Pablo av gymnasiet och säger till sin förtvivlade mor att han kommer att vara miljonär innan han fyllt 22 år. Det enda sättet att bli så rik i Colombia är att ägna sig åt kriminalitet. Pablo börjar sälja smugglade cigaretter och förfalskade lotterier, och stjäl bilar. Pengarna börjar rulla in och Pablo utökar verksamheten till att även infatta kidnappningar. 1971 slår han jackpott då hans män kidnappar Diego Echavarría. En illa omtyckt industriman då han avskedat många av arbetarna ifrån textilfabrikerna i Medellín området. Echavarrías familj betalar genast de 50 000 dollar som Escobar frågat om. Men istället för att frige honom misshandlar Pablos underhuggare honom i flera veckor tills de stryper honom och dumpar liket i ett dike. Colombias övre samhällsskikt blir våldsamt överraskade medan invånarna jublar. ”El Patrón” – Bossen – skickar därmed ut den första signalen till omvärlden att han inte drar sig för något i sin jakt på pengar och makt.

Under 70-talet börjar kriminella colombianer få upp ögonen för kokain som försäljningsvara. Colombias klimat är nämligen perfekt för kokabusken. Enda problemet för Pablo är att knarkbossen Fabio Restrepo kontrollerar det mesta av handeln. Men en dag hittas han mördad och plötsligt är det El Patrón som styr all kokainhandel i sin hemstad. Det vita pulvret, smugglas ut till USA, där det är en statussymbol i samma klass som Dom Pérignon champagne och det finaste kaviar. Flygen går ifrån Escobars landningsbanor i Latinamerika. Pulvret göms i flygplansdäcken och de flyger under radarn. Det dröjer inte länge förrän Pablo blir miljardär.

Av alla miljarder får även landets invånare sin andel. Pablo börjar pumpar in pengar ibland annat sjukhus, skolor och fotbollsplaner. Många colombianer börjar likna honom vid en colombiansk Robin Hood som stjäl ifrån de rika kapitalisterna i USA och ger till de fattiga i Colombia. De allra flesta fattiga väljer därmed att se emellan fingrarna medan våldet på gatorna härjar.

Forbes Magazine uppskattar att Pablo är god för cirka 200 miljarder dollar och myndigheterna får nog. Uppdraget ges till Hugo Martínez, chef för Bloque de Búsqueda. Martínez har under sin karriär följt drogbaronens karriär på nära håll och känner till varenda detalj om storförbrytaren. Han vet att Pablo föredrar att ha sex med 14-15 åriga flickor, går i vita Nike skor, proppar i sig snabbmat och är alltid omgiven av minst 15 livvakter. Martínez känner till riskerna, under 80-talet har Pablo mördat flera av hans poliskollegor, men även journalister, domare och politiker. Escobars sätt att hantera myndigheterna går under mottot ”Plata o Plomo?”: antingen tar du emot Pablos Plata – silver – eller så dödar han dig med sitt Plomo – bly.

Omutbara poliser värvas, antingen från avlägsna delar av Colombia eller poliser som haft nära som mist livet på grund av drogbaronens motto. Totalt värvas ungefär 200 elitsoldater eller poliser som med automatvapen och skottsäkra västar och med hjälp av USA stormar Medellínkartellens lager och labb. Vad som följer är ett Colombia som under cirka ett år i praktiken är en krigszon. Totalt stupar 657 av Martínez män och över 3000 civilpersoner får sätta livet till.

Tillslut nötas båda sidor ut och de båda parterna börjar förhandla. Efter förhandlingarna erbjuder sig ”El Patrón” att gå i fängelse – om han själv får bygga det, och han skall endast erkänna ett enda brott, att han agerat mellanhand i en enstaka narkotikaaffär. Trötta på kriget går president César Gaviria med på villkoret. Han hade tidigare mist sin kusin som begravdes levande av Escobars hejdukar.

1991 promenerar El Patrón in i sitt egna nybyggda fängelse som i praktiken är ett palats. Här finns barer, vattensängar, fotbollsplan, jacuzzi, kontor, gymnastiksal, prostituerade och så vidare. I media kallades lyxfängelset för ”Hotel Escobar” eller ”Club Medellin”. Och fångvakterna var naturligtvis mutade.

Våldet i Colombia minskar dock samtidigt som Escobar styr sitt drogimperium ifrån sitt kontor i fängelset. Amerikanerna klagar dock högljutt på gyckelspelet och 1992 blir den absurda situationen för mycket för president Gaviría. Regeringstrupper stormar fängelset samtidigt som Escobar efter ett gisslandrama hinner försvinna. Escobar blir nu ”samhällets fiende nummer ett” och våldet eskalerar ännu en gång. Överste Martinez och hans män släpper alla hämningar och jagar Pablos män skoningslöst igenom hela Colombia. De erbjuder 6,5 miljoner dollar för information som leder till att El Patrón grips och samtidigt erbjuder Escobar 2000 dollar för varje död polisman i Medellín.

Men bit för bit faller Pablos armé. Hans bror ger upp och överlämnar sig, tidigare samarbetspartners som t ex George Jung som hjälpt med exporten till Amerika står i kö för att hjälpa myndigheterna och få lindrigare straff.

En dag den 2:a december 1993 pratar Pablo som vanligt i telefonen med sin son. Han slänger till och med ut en hälsning till sina förföljare: ”Överste, Jag tänker döda er. Jag ska döda hela er familj fram till tredje generationen. Och efter det ska jag gräva upp era farföräldrar och skjuta dem innan jag begraver dem igen”. Dock råkar han prata för länge i telefonen denna gång och spårningsenheten lyckas fånga upp en tydlig signal. Man lyckas lokalisera huset och inom kort är hela huset omringat av regeringsstyrkor. Pablo och hans livvakt försöker fly på husets tak men här väntar Martinez män med automatvapen. De skjuter livvakten som faller ned från taket och strax därefter skjuts Pablo ner. Drogbaronen har träffats av flera skott. Den dödande kulan gick rakt igenom huvudet, öra till öra. I polisradion skriks det ut ”Viva Colombia! Vi har just dödat Pablo Escobar!”

2017-02-03T14:45:51+00:00april 16th, 2016|Historia|0 kommentarer