Från stenålder till nutid. Vi listar några av de händelser som format mode genom tiden relaterat till rakning. Klicka på bilden nedan för att förstora.

Samtidigt som USA blev snövitt dränktes Colombia i blod. Ingenting fick stå i vägen för den unge colombianen Pablo Escobar. Mottot var ”silver eller bly”. Som mest tjänade han över 400 miljoner dollar i veckan, mer än 15 ton kokain smugglades till USA varje dag och han hade mer makt än Colombias president.

Som sjuttonåring hoppar Pablo av gymnasiet och säger till sin förtvivlade mor att han kommer att vara miljonär innan han fyllt 22 år. Det enda sättet att bli så rik i Colombia är att ägna sig åt kriminalitet. Pablo börjar sälja smugglade cigaretter och förfalskade lotterier, och stjäl bilar. Pengarna börjar rulla in och Pablo utökar verksamheten till att även infatta kidnappningar. 1971 slår han jackpott då hans män kidnappar Diego Echavarría. En illa omtyckt industriman då han avskedat många av arbetarna ifrån textilfabrikerna i Medellín området. Echavarrías familj betalar genast de 50 000 dollar som Escobar frågat om. Men istället för att frige honom misshandlar Pablos underhuggare honom i flera veckor tills de stryper honom och dumpar liket i ett dike. Colombias övre samhällsskikt blir våldsamt överraskade medan invånarna jublar. ”El Patrón” – Bossen – skickar därmed ut den första signalen till omvärlden att han inte drar sig för något i sin jakt på pengar och makt.

Under 70-talet börjar kriminella colombianer få upp ögonen för kokain som försäljningsvara. Colombias klimat är nämligen perfekt för kokabusken. Enda problemet för Pablo är att knarkbossen Fabio Restrepo kontrollerar det mesta av handeln. Men en dag hittas han mördad och plötsligt är det El Patrón som styr all kokainhandel i sin hemstad. Det vita pulvret, smugglas ut till USA, där det är en statussymbol i samma klass som Dom Pérignon champagne och det finaste kaviar. Flygen går ifrån Escobars landningsbanor i Latinamerika. Pulvret göms i flygplansdäcken och de flyger under radarn. Det dröjer inte länge förrän Pablo blir miljardär.

Av alla miljarder får även landets invånare sin andel. Pablo börjar pumpar in pengar ibland annat sjukhus, skolor och fotbollsplaner. Många colombianer börjar likna honom vid en colombiansk Robin Hood som stjäl ifrån de rika kapitalisterna i USA och ger till de fattiga i Colombia. De allra flesta fattiga väljer därmed att se emellan fingrarna medan våldet på gatorna härjar.

Forbes Magazine uppskattar att Pablo är god för cirka 200 miljarder dollar och myndigheterna får nog. Uppdraget ges till Hugo Martínez, chef för Bloque de Búsqueda. Martínez har under sin karriär följt drogbaronens karriär på nära håll och känner till varenda detalj om storförbrytaren. Han vet att Pablo föredrar att ha sex med 14-15 åriga flickor, går i vita Nike skor, proppar i sig snabbmat och är alltid omgiven av minst 15 livvakter. Martínez känner till riskerna, under 80-talet har Pablo mördat flera av hans poliskollegor, men även journalister, domare och politiker. Escobars sätt att hantera myndigheterna går under mottot ”Plata o Plomo?”: antingen tar du emot Pablos Plata – silver – eller så dödar han dig med sitt Plomo – bly.

Omutbara poliser värvas, antingen från avlägsna delar av Colombia eller poliser som haft nära som mist livet på grund av drogbaronens motto. Totalt värvas ungefär 200 elitsoldater eller poliser som med automatvapen och skottsäkra västar och med hjälp av USA stormar Medellínkartellens lager och labb. Vad som följer är ett Colombia som under cirka ett år i praktiken är en krigszon. Totalt stupar 657 av Martínez män och över 3000 civilpersoner får sätta livet till.

Tillslut nötas båda sidor ut och de båda parterna börjar förhandla. Efter förhandlingarna erbjuder sig ”El Patrón” att gå i fängelse – om han själv får bygga det, och han skall endast erkänna ett enda brott, att han agerat mellanhand i en enstaka narkotikaaffär. Trötta på kriget går president César Gaviria med på villkoret. Han hade tidigare mist sin kusin som begravdes levande av Escobars hejdukar.

1991 promenerar El Patrón in i sitt egna nybyggda fängelse som i praktiken är ett palats. Här finns barer, vattensängar, fotbollsplan, jacuzzi, kontor, gymnastiksal, prostituerade och så vidare. I media kallades lyxfängelset för ”Hotel Escobar” eller ”Club Medellin”. Och fångvakterna var naturligtvis mutade.

Våldet i Colombia minskar dock samtidigt som Escobar styr sitt drogimperium ifrån sitt kontor i fängelset. Amerikanerna klagar dock högljutt på gyckelspelet och 1992 blir den absurda situationen för mycket för president Gaviría. Regeringstrupper stormar fängelset samtidigt som Escobar efter ett gisslandrama hinner försvinna. Escobar blir nu ”samhällets fiende nummer ett” och våldet eskalerar ännu en gång. Överste Martinez och hans män släpper alla hämningar och jagar Pablos män skoningslöst igenom hela Colombia. De erbjuder 6,5 miljoner dollar för information som leder till att El Patrón grips och samtidigt erbjuder Escobar 2000 dollar för varje död polisman i Medellín.

Men bit för bit faller Pablos armé. Hans bror ger upp och överlämnar sig, tidigare samarbetspartners som t ex George Jung som hjälpt med exporten till Amerika står i kö för att hjälpa myndigheterna och få lindrigare straff.

En dag den 2:a december 1993 pratar Pablo som vanligt i telefonen med sin son. Han slänger till och med ut en hälsning till sina förföljare: ”Överste, Jag tänker döda er. Jag ska döda hela er familj fram till tredje generationen. Och efter det ska jag gräva upp era farföräldrar och skjuta dem innan jag begraver dem igen”. Dock råkar han prata för länge i telefonen denna gång och spårningsenheten lyckas fånga upp en tydlig signal. Man lyckas lokalisera huset och inom kort är hela huset omringat av regeringsstyrkor. Pablo och hans livvakt försöker fly på husets tak men här väntar Martinez män med automatvapen. De skjuter livvakten som faller ned från taket och strax därefter skjuts Pablo ner. Drogbaronen har träffats av flera skott. Den dödande kulan gick rakt igenom huvudet, öra till öra. I polisradion skriks det ut ”Viva Colombia! Vi har just dödat Pablo Escobar!”

Under Oktober 1838 publicerade ’The Colored American’ , en nyhetstidning för afroamerikaner i New York, ett brev ifrån en svart man som var på en genomresa i New York om hans upplevelse när han skulle besöka en barberarbutik ägd av en färgad barberare: ”Jag gick ut för att få mitt hår trimmat och mitt skägg rakat, och för detta syfte besökte jag butiken ägd av Mr…[sic], en färgad barberare och han vägrade att röra mitt ansikte med hans rakkniv och inte heller mitt hår med hans sax! När jag gick in i Mr…’s butik hade han precis hunnit raka klart en vit man. Jag frågade han så artigt jag bara kunde om jag kunde få mitt skägg rakat. Han vände sina ögon med en slavisk och ängslig blick mot den vita mannen, och stönade ut – trots att slaveriet förbjudits 10 år tidigare i New York – ”nej min herre, vi rakar inte färgat folk”.

Barbershop film, släpptes 2002, på bild syns bland annat Ice Cube, Cedric "The Entertainer" m fl.

Ovanstående upplevelse går emot samtida uppfattningar, populariserade av filmer såsom Barbershop, om svarta barberarbutiker som publika rum där färgade män kan samlas, socialisera och vädra åsikter utan konsekvenser.

Förklaringen ligger i att barberaryrket ansågs på den tiden att vara ett enkelt yrke, vita män ansåg sig helt enkelt själva vara positionerade att ta an svåra, utbildade yrken. Det är dock mer troligt att yrket nedgraderades av det faktum att en majoritet av barberarna var färgade. Det krävs trots allt en hel del inlärning för att kunna använda en rakkniv ordentligt utan blodspillan. Och helst undvek vita rika också all form av servilitet och därmed också serviceyrken. En 84 år gammal historiker skrev 1912 att han under hela sitt liv aldrig haft en barberare som inte var färgad.

Så hur kom det sig att en majoritet av barberare kom att vara svarta män? De flesta lärde sig yrket under tiden som tjänare eller slav i deras mästares plantager. Vissa förslavade män var beordrade att utföra personliga plikter som inkluderade rakning. En son till en slav berättade detta om sin far i en intervju: ”Så fort han var stor nog att bli tränad till ett yrke, arrangerade hans mästare för honom att lära sig att bli barberare. Det vita hög-klass folket tyckte om att ha sina egna barberare och de ville ha de vältränade…”

Slavar som utförde tjänster i plantagerna genererade ingen inkomst, men de ansågs som investeringsobjekt som kunde hyras ut. Vissa ägare valde att, när ekonomin var dålig, att hyra ut dessa för att kunna generera extra inkomst. Beroende på vilken stad kunde en förslavad barberare tjäna emellan 12 till 20 dollar i månaden, i dagens penningvärde ungefär 380 till 640 dollar. Av dessa gick en del till deras ägare och resten sparade de flesta.

Karriärtrappan för en svart barberare gick från lärling, gesäll, mästar-barberare, till butiksägare. Vissa sparade pengar tills de hade tillräckligt med pengar för att kunna köpa sin frihet. En barberare i Mississippi, William Johnson hade sparat tillräckligt med pengar för att 1828 kunna öppna sin egen barberarbutik. Han blev så framgångsrik att han tillslut blev ekonomiskt oberoende. Andra barberare kunde bli så framgångsrika att de kunde starta sina egna försäkringsbolag. Dåtidens försäkringsbolag försäkrade inte afro-amerikaner. Ett gap i marknaden som vissa svarta entreprenörer tog chansen att utnyttja. Vissa bolag som dessa entreprenörer startade existerar fortfarande idag, som till exempel North Carolina Mutual, grundad av John Merrick som föddes slav.

John Merrick, grundare av North Carolina Mutual

Före det amerikanska inbördeskriget groomade svarta barberare främst rika vita män. Färgade kunder tilläts inte att få hårklippningar i dessa butiker. Mest för att vita kunder inte ville ha svarta kunder klippta bredvid sig. Det ansågs symboliskt för att vara för mycket jämställt, så barberare kapitulerade till deras vita kunders önskemål. Ett problematiskt val för många färgade barberare men ändå ett rationellt beslut då afroamerikaner på den tiden inte hade mycket disponibel inkomst.

I slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet inkom en immigrantvåg av tyska, irländska och italienska barberare. Och dessa brydde sig inte om ras-stigmat som följde barberaryrket. Parallellt med detta, intensifierades Jim Crow-lagarna, vars syfte var att upprätthålla segregationen emellan svarta och vita (t ex fick svarta inte använda samma bussar som vita eller hade kvävd rösträtt). Många unga svarta barberare, som fötts efter inbördeskriget och inte hade samma koppling till samhället som deras föregångare valde att öppna barberarbutiker i områden med hög andel svart befolkning.

Idag existerar fortfarande barberare som nästan exklusivt endast klipper och trimmar färgade män. Idag motiveras detta istället på grund av att färgade ofta har en lockig hårväxt som måste klippas på ett speciellt sätt för att kunna få till ett bra resultat.

Läs mer.. ”Cutting Along the Color Line” av Quincy T.Mills

Maximus var inte bara en stark krigare. Han var även en lojal familjeman, lagspelare och en man med vision och mod. Fram med anteckningsblocket och pennan när vi listar 3 egenskaper som är imponerande med Maximus Decimus Meridius

Han var en familjeman

Maximus var en lojal familjeman. Även när han blev erbjuden äran att bli kejsare över Rom tackade han nej och valde hellre att spendera sin tid med sin familj i sitt enkla hus. Och till och med när hans fru och barn blev brutalt mördade stannade han lojal mot dem.

Han var en lagspelare

Genom filmens gång får vi följa Maximus och se honom avancera i rank, från antika Roms motsvarighet till superettan, ifrån lokala turneringar i Nordafrika tills han välförtjänt vinner en resa till Rom och får äntligen slåss i högsta divisionen – antikens motsvarighet till Champions League – Colosseum. I hans första slag, en rekreation av slaget i Carthago sade Maximus:

”Whatever comes out of these gates, we’ve got a better chance of survival if we work together. If we stay together, we survive.”

Och jajamen, tillsammans med sina tillika slavar till kamrater kunde Maximus vinna över de långt mycket bättre beväpnade gladiatorerna.

Han hade mod och ledde alltid från fronten

När Maximus var general ledde han alltid armen från fronten, där det alltid var som mest farligast. Även så leder en bra affärsledare. Det visar på att du inte rädd för att bli smutsig, hjälper dig att förstå dina ”soldaters” situation samtidigt som du inspirerar lojalitet.

Andra gladiatorer som förtjänar ett hedersvärt nämnande:

Flamma

Den största stjärnan utav alla gladiatorer var utan tvekan syriske Flamma. Flamma sägs ha varit soldat innan han blev gladiator på grund av ordervägran. Enligt källor stred han 34 gånger och vann 21 av dessa. Nio slutade oavgjort och endast fyra förlorade. Fyra gånger erbjöds han ”Rudis”, träsvärdet som symboliserade frihet. Flamma tackade dock nej alla gånger och kom att bli så populär att man i Rom prydde ett mynt på honom. Han dog dock tillslut vid 30 års ålder.

Spartacus

Enkelt den kändaste av alla gladiatorerna genom historien. Spartacus var en trakisk soldat som blev tillfångatagen av romarna och såld som slav. Lentulus Batiatus av Capua, ägaren av en romersk gladiatorskola i södra Italien såg potentialen i Spartacus och köpte honom. År 73 före Kristus ledde Spartacus och 70 andra gladiatorer en revolt i Capua. De lyckades mörda Batiatus och flydde till närheten av Mount Vesuvius samtidigt som de friade många andra slavar under flykten. Tillslut sägs Spartacus arme numrerat till så många som 70 000. Hela legioner skickades för att döda Spartacus, men de besegrades enkelt på grund av kämpaglöden och erfarenheten hos gladiatorerna. Tillslut samlade Marcus Licinius Crassus, romersk general och ämbetsman en arme på 50 000 vältränade romerska soldater. Spartacus omkom i slaget, revolten krossades och drygt 6000 tillfångatagna slavar avrättades genom korsfästning utmed romarrikets huvudväg från Capua till Rom.

I maj 1945 skrev den japanske majoren Hayashino en handbok för japanska kamikazepiloter. Den ger precisa instruktioner hur man ska åstadkomma maximal skada på ett fiendeskepp, vad man ska göra och tänka på innan kollision. Innan kollision rekommenderas det bland annat att piloten ska skrika från toppen av sina lungor för att förbättra självförtroendet. Nedan följer några utdrag ifrån handboken – titulerad: ”Grundläggande instruktioner för avgångsflygare”:

Sida 13:

Före take off ska du visualisera målet. Ta tre djup andetag och säg för dig själv: ’Yah’, ’Kyu’, ’Joh’. Yahkyujoh! Håll planet rakt vid startbanan. Annars kan du skada underredet. Flyg i cirklar över startbanan med minst 200 meters höjd håll nosen petad nedåt.

Sida 15:

Håll en hög nivå av spirituell träning. För att uppnå högsta kapacitet måste du förbereda ditt inre jag. Vissa säger att själen kommer före skicklighet, men de har fel. Själen och skickligheten är ett. De två elementen måste bemästras tillsammans. Själen hjälper skickligheten. Skickligheten hjälper själen.

Sida 23:

Attacken. När du ser ditt mål, ta bort bombens säkring. Öka till maxhastighet och dyk! Överraska fienden. Ge han inte chansen att besvara elden. Var alert och beredd på att fienden kan byta kurs.

Sida 38:

Planet tenderar att försöka lyfta. Håll nere spaken för att tillåta ännu högre hastighet. Gör ditt bästa. Träng dig fram med all din styrka. Du har levt i 20 år eller mer. Utöva supernaturlig styrka. Blunda inta dina ögon så du inte missar målet. Många har kraschat med öppna ögon. De kan vittna om hur roligt de hade.

Sida 39:

Du är nu 30 meter ifrån ditt mål. Det känns nu som om farten ökar tusentals gånger. Det är precis som i en film där man först ser allt på avstånd, och där bilden sedan plötsligt växlar till extrema närbilder och exploderar i ansiktet på dig.

Under kollisionen. Du är nu 2-3 meter ifrån målet. Du kan tydligt se mynningarna av fiendens vapen och kanoner. Det känns som att du flyter i luften. I det ögonblicket kan du se din moders ansikte. Hon varken ler eller gråter. Hon ser bara ut som sig själv.

Sida 43:

Kom ihåg att skrika ”Hissatsu” (sjunka utan att misslycka) från toppen av dina lungor när du störtar emot fienden. I det ögonblicket kommer alla Yasukinitemplets körsbärsblommor att stråla emot dig som tusan lysande lyckliga leenden.

Kamikaze attack på USS Essex:

Bokens alla kapitel:

En avgångsflygares uppdrag
Sista dykningens metod
Principer alla borde veta
Förberada attacken
Ultra-Låg altitudsattack
Det bästa stället att kollidera i ett fartygsskepp
Typer av amerikanska flygplan
Utnyttja molnen
Solsken och månsken
Hur man flyger under fiendens radar

Källa: http://librarun.org/book/35723/95

Många vet inte att Váli är namnet på en fornnordisk gud. Så vad skulle inte vara bättre än att skriva ihop en artikel om hur vikingarna groomade sig och vad det betydde för dem under medeltiden. Till vår hjälp för denna artikel frågade vi Charlotte Hedenstierna-Jonson, fil.dr i Arkeologi om varför och hur vikingarna var så fåfänga av sig. För fåfänga var dom.

Den populära bilden av vikingarna är att de var ett gäng vilda och smutsiga primitiva barbarer. Så här skildrar t ex Ahmad ibn Fadlan, en arabisk resenär och krönikör mötet med vikingarna:

" Varje dag tvättar de ansikte och huvud i det smutsigaste och snuskigast tänkbara vatten. det går till så, att varje morgon kommer en slavinna med ett handfat vatten. Hon räcker det åt sin herre, och han tvättar händerna, ansiktet och håret och reder ut det med en kam i handfatet. Sedan snyter han sig och spottar i vattnet ja, det finns inget snusk som han inte gör i samma vatten. När han har gjort ifrån sig sitt, bär slavinnan handfatet vidare till nästa och han gör detsamma som kamraten. Och så bär hon det vidare från den ene till den andre tills det gjort sin rund till alla i huset. Och var och en snyter sig och spottar i handfatet och tvättar däri ansikte och hår "

Verkligheten är dock troligtvis den motsatta. De hade väl utvecklade grooming rutiner, badade sig i vad som påminner om finsk bastu och hade en mängd olika hårfrisyrer som de ansade och skötte om väl. Det är troligtvis att ibn Fadlan är lite färgad av sina fördomar (som muslim skulle man tvätta sig i rent vatten fem gånger om dagen inför bönerna). En annan samtida källa (Ibn Rustah), och även majoritet av övriga källor beskriver istället vikingarna som rena och prydda med olika ornament och armringar av guld. Exempelvis badade vikingarna sig en gång om dagen jämfört med övriga européer som på den tiden endast badade 1-2 gånger per år. Ordet lördag kommer från det fornnordiska ”laugardagur”, lögardag, som helt enkelt betyder tvätt-dag. Jämfört med övriga européer var vikingarna snarare modemedvetna, eleganta karlar med tjusning och självsäkerhet. Munken John av Wallingford skriver bland annat att de ansågs som väldigt attraktiva hos de erövrade anglosaxiska adelskvinnornas ögon.

I Hávamál (en samling vikingadikter som innehåller praktiska kloka levnadsregler) kan vi bland annat läsa:

" Vatten tarvar
vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne,
om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka."

Det vill säga att inför varje måltid bör vatten och handduk erbjudas.

Arkeologiska fynd visar att det var extremt vanligt, över hela norden med pincetter, tandpetare, nagelklippare och kammar. Det var till och med vanligt att de färgade håret och skägget. Ibn Fadlan observerade även bland annat att vikingamännen blekte sitt skägg gulvitt med hjälp av en mjuk tvål. Fördelen var den också att lössen då dödades. På gamla träsnitt av vikingar kan man se att det var vanligt med ansning och trimning av skägg. Man har hittat allt från helskägg och mustascher till getskägg.

Det fanns dock tillfällen då vikingarna släppte på finpedikyren och lät allting helt enkelt vara. Ett exempel är vid sorg eller om en nära hade gått bort. I Sämunds Edda (poesi samling) kan vi bland annat läsa att Váli själv lät håret växa fritt utan ansning tills han dräpt Balders fiende.

" Rind föder Vale
i vänstersalar,
denne Odens son kämpar,
en enda natt gammal;
sin hand han ej tvättar
eller huvudet kammar,
förr'n på bålet han lägger
Balders fiende.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga "

Vi på magasin Váli ville veta mer om varför vikingarna var så fåfänga och prydda av sig. Till vår hjälp frågade vi Charlotte Hedenstierna-Jonson, fil. Dr i arkeologi och disputerade 2006 på avhandlingen ”The Birka Warrior – the material culture of a martial society”, om varför hon tror vikingarna var så fåfänga av sig:

Charlotte: Det är en spännande fråga. Jag tror inte att vikingarna egentligen var mer fåfänga än andra – människor har i alla tider varit intresserade av att se bra ut och göra sig fina, smycka sig.

I det arkeologiska materialet finns många kammar, både i mäns och kvinnor gravar. Pincetter finns i både mans- och kvinnogravar medan saxar och sk örslevar (vikingatidens motsvarighet till tops) finns i ”rika” kvinnogravar. Alla dessa saker användes för den personliga hygienen och utseendet. De få bilder av vikingatidens människor som finns visar alltid människor som är friserade, har de skägg är dessa aldrig vildvuxna osv. Det är sant att det finns skriftliga källor som beskriver nordborna som renliga, eller snarare att de badar relativt ofta. Det finns även arabiska källor som beskriver dem som orena. Det är säkert i båda fallen frågan om en sorts kulturkrock där nordborna inte gör på samma sätt som de som skrivit/berättat om händelsen.

Vali: Vilken typ av klädsel och smycken hade man på sig?

Charlotte: Vad det gäller dräkt och smycken så har det förstås varit en fråga om hur stora tillgångar man har haft. Tyg var en viktig handelsvara och dräkten kunde, om man hade råd och möjlighet, kantas med sidentyger, band med guld- och silvertråd, pälsverk osv. Tygerna var färgade med hjälp av olika växter och dräkten inte så beige-brun som man ofta tänker sig. Huvudbonader var också viktiga och dessa mössor var även de dekorerade med färgglada vävda band, päls, suld- och silvertråd – allt beroende på rikedom och vilka kontakter man hade. En stor skillnad mot dagens samhälle var att man bar sina rikedomar på sig. Man satte inte in dem på bank. Smycken, pärlor, exotiska tyger osv fungerade både som statusmarkörer och ekonomisk säkerhet. Så har det varit i de flesta äldre samhällen. Både män och kvinnor bar smycken, men av olika typ. Ett typiskt manligt praktsmycke var exempelvis de sk ringnålarna. Statusföremål som svärd, stridsknivar osv kunde också vara rikt dekorerade. Bältet var också ett sätt att visa status och rikedom. Det kunde vara dekorerat med beslag av brons och/eller silver.

Vali: Tack Charlotte.

Några hundra år senare var det inte längre trendigt med bra personlig hygien i Skandinavien. Bland annat spriddes en myt om att pesten kunde spridas med hjälp av vatten.

http://www.vikinganswerlady.com/
http://sv.wikisource.org/
http://www.vikinganswerlady.com/hairstyl
https://sv.wikisource.org/wiki/Balders-Drömmar
Thor ewing: Viking Clothing, The history Press ltd, 2006
Världens Historia, Nr 4 2013
http://www.livescience.com/38396-viking-jewelry-unearthed-in-denmark.html
https://www.taleworlds.com/Viking-Conquest

linkedin facebook pinterest youtube rss twitter instagram facebook-blank rss-blank linkedin-blank pinterest youtube twitter instagram